Efter tre matcher med ett spel som varit helt okej utan att ha fått någon poäng i utdelning så ställdes HuFF mot det tuffaste motståndet så här långt i form av det tänkta topplaget Gefle. Även om HuFF kom till match utan poäng så var det ändå gästerna som gick ut på Sparbanken Arena med större press på sig, för visst skulle HuFF ”ha råd” med en förlust mot Gefle, medan Gefle bara ”måste” vinna mot HuFF, speciellt efter den tuffa serieöppning laget fått med bara en poäng efter tre omgångar.
Nu fick HuFF den start man behövde på den här matchen då Mannan Khalil stötte in ett inspel från Kion King redan i den åttonde minuten och för första gången i år så tog laget ledningen i en match.
Det tidiga målet stärkte laget enormt, för under de första 45 minuterna var HuFF klart bättre än Gefle och det märktes tidigt att Micke Bengtssons mannar spelade under press. När halvleken summerades så stod det sex avslut mot mål för HuFF och två för Gefle, och närmast ytterligare ett mål i matchen var Lukas Bergquist vars vänsterskott var ett par decimeter för högt.
Av Gefles vassa (?) anfallare märktes ingenting, vilket var ett klart kvitto på att hemmalagets försvarslinje var mycket bra.
En tuff kollision efter dryga 20 minuters spel blev också lite avgörande. HuFF:s Cihan Sener och Gefles Cristoffer ”Våfflan” Ericson nickade ihop och båda blev liggandes länge. HuFF-kaptenen var tillbaka i spel efter ett tag, medan ”Våfflans” återkomst till sin förra hemmaplan slutade olyckligt och han fick lämna arenan med en kraftig hjärnskakning.
Det gjorde att Gefle fick organisera om medan HuFF kunde spela vidare med sin viktigaste pjäs på plan.
När lagen vandrade av planen efter 45 minuter var det lätt att konstatera att HuFF hade gjort sin klart bästa halvlek i ettan så här långt, medan Gefle klev av, fortfarande med ett stort frågetecken kring sig, som en stor besvikelse.
Nu valde tränare Bengtsson tydligen att höja rösten under pausvilan och det fick den effekten att Gefle spelmässigt tog över (nästan) helt och hållet i den andra halvleken, men trots enormt stort bollinnehav så fattades fortfarande spetsen framåt.
Hemmalagets trebackslinje med Oscar Wallin, Wille Wallin och Oskar Wickman växte ut till de tre musketörerna, och likt Athos, Porthos och Aramis som tillsammans med D'Artagnan försvarade den franska kungen på 1600-talet, försvarade www.forsvar.huff (Wallin, Wallin, Wickman) tillsammans med lagets egna D'Artagnan (Simon Elgh) HuFF:s straffområde på ett suveränt sätt. Faktum är att Axel Näsholms skott i den 87:e minuten var gästernas första på mål.
Förra säsongen svarade Isac Lidberg och Leo Englund (då i Sandviken) för nästan 40 mål tillsammans. På fredagskvällen noterades Lidberg för ett skott ett par meter utanför medan Englund inte hade något avslut mot mål (om man då inte räknar det tillfälle då HuFF-försvaret rensade bollen på Englund och den sedan gick strax över Elghs ribba).
Ser man till matchens alla spelade minuter så var Gefle helt klart värd poäng, men HuFF behöver absolut inte be om ursäkt för klubbens första trepoängare i ettan. Nu ska de försöka rida vidare på det här och Karlstad på bortaplan står närmast på programmet, en uppgift som också tillhör kategorin tuffare. HuFF-spelarna måste inse att det är hårt jobb likt det man lade ner mot Gefle som gäller, för i den här serien får man inget gratis.
Tråkigt bara att HuFF:arna inte fick fira segern med sina supportrar, förutom de tappra som trotsade aprilkylan och samlades utanför grindarna. Innanför de samma fanns bara en massa gulvästade funktionärer där de flesta måste ha varit utan jobb. Man kan tycka vad man vill om de restriktioner som finns, men nog är känslan ändå att det kanske skulle vara bättre att släppa in ett visst antal åskådare och sprida ut dem på läktaren istället för att de ska stå i klungor utanför.
Då skulle också de ”arbetslösa” funktionärerna ha nått att göra, och då kanske man också skulle slippa höra en massa skrik på domarnas insats, för det är väl ändå inte det som är meningen med att ha funktionärer på plats...
